Ev kväll med Biffy Clyro
Vem är denne "Biffy" dårå? Ett band från Scottland som alltid spelar utan tröjor. Består av sångaren Simon Neil samt bröderna James och Ben Johnston. Dessa herrar såg jag igårkväll. Read mah storeh.
Eftersom insläppet på Gramercy Theatre, där spelningen skulle hållas, var vid 7 och jag tänkte börja köa först vid 5 så hängde jag med ett gäng nya au-pairer på Manhattan. Promenerade in på lite olika butiker och var för första gången inne på Macy's (världens största butik) och gick vilse lite.
Så slog klockan 5 plötsligt så jag tog t-banan till Gramercy och hade förväntat mig en kö som ringlade sig runt kvarteret. BOOM, fel fel fel! Kön bestod av 6-7 pers framför mig. Succee! Började prata med tjejerna framför mig och senare de som dök upp bakom mig och vi höll ihop i stort sett hela tiden efter det!
Hamnade rätt så bra till, endast en person framför mig och jag kunde lätt röra stängslet! Ballt eh?
Hursomhelst så började förbandet, Moving Mountains, spela vid 8 och höll på i ca. 40 minuter. Helt okej band fast de var lite långdragna. Sångaren var rätt najs!
Strax efter nio släcktes lyset igen och Biffy fakking Clyro klev på scenen! De spelade nästan fram till klockan 11 och det var fan så bra. Folding Stars spelades akustiskt, Born On A Horse ägde trots att nån slängde en vattenflaska på James i början av låten (fick det på film) och det var en rejält enerverande britt bakom mig som var superfull och superhögljudd. Säkterhetsvakten fick köra bort henne men hon var tillbaka efter typ tio minuter.
Inga trumpinnar, plektrum eller setlist så jag körde på den säkra vägen; stanna utanför spelstället tills bandet kommer ut. Fanns bara en ut/ingång så det var en stensäker plan!
Fick sällskap av de två tjejerna som stått framför mig i kön och vi väntade i över 1½ timme på att de skulle komma ut. Men ut kom de! Först kom Ben och vi fick varsin high-five!
Autograf och lite småprat, han tyckte jag hade en lite udda accent och jag sa att, jo, jag är från Sverige. Han fortsatte med "You sound a bit Danish"... Shockad över detta glömmde jag fråga om en bild med honom. Hjärtatkrossat.
Ben vandrade vidare till turnébussen och James kommer ut glad som fan! High-fives laget runt igen, autograf och denna gång även en bild! Lite småprat och sen gick han också vidare.
Härnäst kom Simon. Åh, denna grrrr man. Världens leende kliver han ut med och det blir mer high-fives, autografer, bilder och jag. fick. en. kram. Och han tyckte mitt namn var sött (lolz, naae!). Han sa att de hoppades att de skulle komma tillbaka till New York snart och att vi gärna fick dyka upp på kommande spelningar. ANY TIME!
Hela bandet är sedan inklämda i sin buss och de beger sig vidare mot nästa spelning. Vi önskar dem lycka till och sen inser man hur kall man är.
Tar lite olika tåg hem, går åt fel håll ett par gånger och kommer sedan tillbaka till Queens trax efter 2 på morgonen. Champion!!
Eftersom insläppet på Gramercy Theatre, där spelningen skulle hållas, var vid 7 och jag tänkte börja köa först vid 5 så hängde jag med ett gäng nya au-pairer på Manhattan. Promenerade in på lite olika butiker och var för första gången inne på Macy's (världens största butik) och gick vilse lite.
Så slog klockan 5 plötsligt så jag tog t-banan till Gramercy och hade förväntat mig en kö som ringlade sig runt kvarteret. BOOM, fel fel fel! Kön bestod av 6-7 pers framför mig. Succee! Började prata med tjejerna framför mig och senare de som dök upp bakom mig och vi höll ihop i stort sett hela tiden efter det!
Hamnade rätt så bra till, endast en person framför mig och jag kunde lätt röra stängslet! Ballt eh?
Hursomhelst så började förbandet, Moving Mountains, spela vid 8 och höll på i ca. 40 minuter. Helt okej band fast de var lite långdragna. Sångaren var rätt najs!
Strax efter nio släcktes lyset igen och Biffy fakking Clyro klev på scenen! De spelade nästan fram till klockan 11 och det var fan så bra. Folding Stars spelades akustiskt, Born On A Horse ägde trots att nån slängde en vattenflaska på James i början av låten (fick det på film) och det var en rejält enerverande britt bakom mig som var superfull och superhögljudd. Säkterhetsvakten fick köra bort henne men hon var tillbaka efter typ tio minuter.
Inga trumpinnar, plektrum eller setlist så jag körde på den säkra vägen; stanna utanför spelstället tills bandet kommer ut. Fanns bara en ut/ingång så det var en stensäker plan!
Fick sällskap av de två tjejerna som stått framför mig i kön och vi väntade i över 1½ timme på att de skulle komma ut. Men ut kom de! Först kom Ben och vi fick varsin high-five!
Autograf och lite småprat, han tyckte jag hade en lite udda accent och jag sa att, jo, jag är från Sverige. Han fortsatte med "You sound a bit Danish"... Shockad över detta glömmde jag fråga om en bild med honom. Hjärtatkrossat.
Ben vandrade vidare till turnébussen och James kommer ut glad som fan! High-fives laget runt igen, autograf och denna gång även en bild! Lite småprat och sen gick han också vidare.
Härnäst kom Simon. Åh, denna grrrr man. Världens leende kliver han ut med och det blir mer high-fives, autografer, bilder och jag. fick. en. kram. Och han tyckte mitt namn var sött (lolz, naae!). Han sa att de hoppades att de skulle komma tillbaka till New York snart och att vi gärna fick dyka upp på kommande spelningar. ANY TIME!
Hela bandet är sedan inklämda i sin buss och de beger sig vidare mot nästa spelning. Vi önskar dem lycka till och sen inser man hur kall man är.
Tar lite olika tåg hem, går åt fel håll ett par gånger och kommer sedan tillbaka till Queens trax efter 2 på morgonen. Champion!!
Kommentarer
Trackback
