Måste få skriva av mig lite. [Det har byggts upp för länge.]

Har suttit och tänkt på denhär seden som iallafall Svenska au-pairer har, att ta med presenter till sin värdfamilj. 
Jag köpte ju en hög med grejer till dem, fotbollströjor, blandat godis, dyr bok om Sverige, och fick absolut ingenting tillbaka.

Detta har smärtat lite nu sen jag kom till USA, eller, snarare ända sedan dagen på au-pair skolan då de delade ut lapparna till alla som fått presenter att hämta ut i "the gift room" eller vafasen det hette.

Den komma känslan när de delat ut alla lappar och det är en liten hög med tjejer och killar i klassrummet som inte fick nått. "Jag ska få av familjen när jag kommer fram" hörde jag av ett par tjejer och då kunde man ju inte annat än att hoppas att det var likadant för en själv.

Bilden jag hade i huvet var något i stil med att familjen, helst barnen, leder in mig till mitt stora, varma rum och att det skulle ligga ett litet paket på sängen och kanske lite blommor i en vas på ett bord. 
Det gjorde så ont när jag kommer in på mitt kyliga rum och den enda jag ser är en äckelorange bäddsoffa, en svart IKEA byrå, en knarrig stol och väggar som skulle behöva målas om. Extremt minimal golvyta, min resväska rymdes knappt.

Inga presenter, inte ens ett litet bord för låssasblommor. Inte ens en garderob att hänga upp mina kläder i. Denna dag tog andan ur mig till den graden att jag nästan ville gråta. Självisk kanske man är, men när man väl hade byggt upp någon sorts förväntningar och sedan fick allt krossat. Det kändes.


Sedan kom alla ♥-dag och jag blev lite paranoid. "Kommer de köpa något litet åt mig nu? Shiet, måste skynda iväg och fixa fram nått!" Blev inget dyrt men ändå. Tanken som räknas. De blev glada miner från dem och jag kände mig nöjd tills de sa "Vi brukar aldrig göra sånthär, men förlänger du ett år till med oss kan vi försöka komma ihåg till nästa Valentines!" Hur underbara barn den än må ha, lär inte förlänga med denna familjen. Jag kör mitt år ut, det är aldeles för riskabelt att ge sig ut i rematch (ω) när man är mig. Vill inte riskera att hamna i Sverige igen.

Jag tvivlar på att de ens kommer köpa en födelsedagspresent till mig. Jag känner mig inte särskilt uppskattad här.

Fan, de behöver inte ens köpa en present, skriva ett kort, ingenting! Jag vill bara höra "du gör ett bra jobb" men när man knappt blir tilltalad så. Jag vet inte.
Det är saker med familjen jag inte tagit upp på bloggen eftersom jag inte vill att ni ska få helt fel uppfattning av dem. Det är ingenting i stil med de slår sina barn, inte alls, de är helt enkelt absolut ingenting jag är van vid och nog inte kommer vänja mig vid. Har pratat med min (värdelösa) LCC om situationen och hon säger bara bit hiop, finns inget du kan göra åt hur de beter sig. Happ.


ω Rematch skrev jag innan. Det är något som man kan göra. Det innebär att man går in i helvetet som är matchningsprosessen igen, au-pairer känner till den, och man har två veckor på sig att hitta en ny familj, annars sparkas man ut ur landet. Jag vill inte till Sverige, nej nej nej nej! Aldrig igen. Inte när jag är här.


Det var lite text. Nu käns det bättre. Kommentera gärna, säg vad ni tycker, hur ni reagerade till texten. Få mig att le, vadsomhelst.

Kommentarer
Postat av: Anonym

alltså, självklart vill man känna uppskattning så jag tycker verkligen inte att du överreagerar eller nåt sånt. och sen, new york är new york så jag hade nog kunnat stå ut med det :)

2011-02-24 @ 18:25:48
Postat av: Amanda

Känner igen det där! Inte presentgrejen, men jag blev besviken på familjen. De fick det att låta som att de jämt gjorde saker tillsammans, utflykter då och då och jag fick jättegärna följa med.

Föräldrarna jobbade jämt, låste in sig på varsitt kontor och kom bara ut för att säga godnatt till barnen. Det var jobbigt att se föräldrarna skita i barnen så, för att sen köpa massa presenter till barnen och äta McDonalds eller Burger King varje söndag.



Sen så rummet. Minsta rummet jag sett och när jag såg det första gången ville jag bara gråta. Sängen var för kort... Gjorde ingenting till slut så det var så himla varmt hela tiden så att jag var tvungen att ha fötterna ut ändå. Det fanns inget fönster på rummet och badrummet var så litet att jag slog i knäna varje gång jag skulle sätta mig på toa! Men jag vande mig, fick det till mitt egna rum, mysigt och allt. Barnen tydde sig till mig så det var guld det också.



Så alltså, jag hoppas du vänjer dig du också, även om vi inte är/var i samma situation. Du är i New York vafan, tänk på det! :D

2011-02-24 @ 18:26:31
Postat av: Amanda

Jag fick förövrigt aldrig höra något positivt från föräldrarna heller, men var det något som hände, att barnen käftade emot, så kom de alltid ut och sa att det var mig de skulle lyssna på och att jag var den de skulle gå till om det var något. Så jag hade nog deras förtroende, även om det aldrig sa det direkt till mig!

2011-02-24 @ 18:28:16
Postat av: Maria

Usch då, det låter inte bra. :( Jag vet att det kan vara svårt, men försök att prata med dina värdföräldrar om hur du känner dig. Att ställa frågor som typ "hur tycker ni att det går för mig?" är en bra ingångspunkt. De tycker troligen att du gör ett bra jobb, men de glömmer kanske bort att säga det till dig. Försök också säga att du blev lite ledsen att du inte fick någon välkomst- eller alla hjärtans dag-present. De är ju trots allt din "tillfälliga familj" och de ska ta hand om dig som en familjemedlem.



Btw, efter vår fikaintervju i Ö-vik sa min lillebror att om han behövde en au pair, skulle det vara du, så jag tror att du är en awesome au pair. Barn känner av sånt. :)

2011-02-24 @ 19:04:01
URL: http://misskittin.tumblr.com/
Postat av: Sandra

Känner igen mig i presentdelen. Hann ju med två familjer där borta i Usa, den första så fick jag INGENTING när jag kom och första middagen blev mackor(!). Tack för det välkomnandet liksom, och mitt rum.. det var inte litet, men väggarna var knallrosa, med lila lister och jag kunde inte ens stänga min dörr ordentligt.

Andra familjen var jag i under min födelsedag och dem totalignorerade den, dem sa inte ens grattis. Hur svårt är det att säga grattis egentligen? Mamman visste så väl att jag fyllde år för det hade jag sagt flera gånger för jag ville inte jobba en massa på den dagen, men dem brydde sig inte ett skit.

Jag fick aldrig hörra att jag var bra heller, snarare att jag var en dålig au pair. Sånt tar på krafterna.



Men bit ihop, om du fixar en umgängeskrets och ett fantastiskt socaltliv där borta så klarar du det ändå. Det var det som räddade mig i Usa, och även fast jag hade en sån jävla dålig familj så saknar jag Usa varje dag.. och det var tack vare livet utanför jobbet.

2011-02-24 @ 20:22:20
URL: http://sandraaandersson.blogg.se/
Postat av: K*

Jag fick ingen present av min värdfamilj när jag kom hit, jag förväntade mig visserligen inte det heller, och jag gav faktiskt inte dom något heller.

Jag har hört att amerikaner ska vara hemskt konstiga mot sina barnflickor (?!). Men vetu! jag är hemma tills du fyller år... så önska dig VAD DU VILL (helst inte en diamant, för jag kommer faktiskt vara arbetslös när jag kommer hem) så får du det i födelsedagspresent av mig :D (du kan självklart få det i förskott om så önskas)



och du är awesome, det vet jag efter att ha träffat dig varje dag i tre år.. ;D Och dom är idioter om dom inte uppskattar dig.



<3<3

2011-02-24 @ 20:28:08
URL: http://quitesimple.blogg.se/
Postat av: stina

Heh min kära. Du är bäst, kom alltid ihåg det! Love you xxx

2011-02-25 @ 05:25:17
Postat av: Carro

Man ska aldrig jämföra sig med andra aupairer, det är grymt farligt eftersom det är lättare att se det dåliga i sin egen familj och endast de bra i kompisars familjet (tyvärr). Tycker så synd om dig med din otur med familjen. Visa usa vad du går för, försök hitta awesome kompisar och fortsätt charma barnen så tror jag att du kommer ha the time of your life 2! :)

2011-02-25 @ 15:14:18
URL: http://car0linen.blogg.se/
Postat av: Linda

Kämpa på Ida, vi vet att du är en grym au pair och de kanske bara är personer som inte uppmuntrar människor på det sättet eller så..? DU vet ju att du är en kanon mysig au pair som är bra för barnen! Jag minns att jag hade en period då det var riktigt torrt med min familj i sommras, men det visade sig att de var för att de "kände sig dåliga och att de trodde inte att de var vad jag hade önskat mig" sa dem. Så kanske är det så? Hoppas du njuter av NY trots detta! Stoooor kram till dig! <3

2011-02-25 @ 18:27:02
Postat av: Beatrice W

Det här kanske inte ger någon tröst men jag levde ett år i en sådan familj som du just beskriver här i London... man fick aldrig ett tack, "well done" eller särskilt bra välkomnande. Den enda kommunikationen jag och föräldrarna hade var "cook pesto pasta for dinner" blah blah blah, "DU GLÖMDE TORKA BORT EN FLÄCK PÅ MATBORDET!!!!!" blah blah blah. Så många gånger var jag nära att giva upp, men tanken på att bli besegrad gjorde mig mer taggad att klara av det och stanna. Många au pairer berättar ju om hur "bra" familjer de har och allt är frid och fröjd och jag har väl ibland avundats dem men sen så brukar jag tänka efter - vem lär sig mest, hon eller jag? Hon som bor i himmelen och jag i helevetet? Jag har aldrig haft en såpass stor beundran av mig själv eller sträckt på ryggen så mycket som jag gjorde efter mitt år i helevetesfamiljen. Visst, deras attityd mot mig törnade en hel del, men vad som inte dödar en' det gör en' starkare! Så, enought talk about me! ;)

Du kommer klara det här året galant, fine - föräldrarna må vara dumma i huvudet men det är i så fall de som sitter i skiten, inte du! De ska vara väldigt glada över att ha dig som au pair! En kick i föräldrarnas ass och en stor kämpa-på-kram till dig! Heja Ida!

2011-03-02 @ 21:39:10

Kommentera här:

Namn:
Spara uppgifterna?

E-mail: (publiceras inte)

Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0